Jag har efter dessa tre jobbiga veckor noterat att mina bloggläsare har ökat i antal. Är det verkligen så att folk vill läsa om sorg? Frossa i andras olycka?

Jag hoppas att ni stannar kvar när jag återvänder till mitt naturliga jag igen och fortsätter läsa om mitt helt vanliga vardagliga liv. Ett liv som är på jakt efter det perfekta livet, mina något enfaldiga tankar om ett liv utan volanger och hemmets ljuva tristess när rastlösheten krockar med plikten.

Jag hänger på - gör ni?