Ofattbart
Jag kan inte få det ur mitt huvud, hela dagen har jag ältat det om och om igen. Jag kan inte fatta det! Vi har aldrig råkat ut för något sånt här förut i vår släkt eller familj - att en ung människa går bort.
Jag har bra kontakt med alla i min släkt, några mer och andra mindre.. det har blivit lite mindre av att vi träffas sen vi flyttade men det finns ju andra sätt att hålla kontakten på.
Annelie var min kusin - vi har haft mycket roligt ihopa trots åldersskillnaden på 14 år. Jag och många kan ju t.ex aldrig glömma när M simmade på motorhuven när du fyllde 20, och på söndag skulle du fyllt 30..
Vi pratade ofta om barn när vi hade våra långa samtal - du skulle skaffa ett helt fotbollslag, eller i alla fall tills du fick en pojke.. ni fick 2 små söta flickor. Ni renoverar och bygger till Ert hus - du fick aldrig se det helt färdigt.
Det är så ofattbart, t.om när jag pratade med Stoffe imorse så trodde jag att han sa ett otroligt dumt skämt - att du inte finns bland oss längre - skämtar han, varför säger han så? Sen grät han och då förstod jag, men ändå inte.. det gick väl upp för mig när jag såg det på Sydsvenskan och Aftonbladet att det verkligen var sant.
Ödet ville det här - varför?
Varför skulle just DU köra där när rådjuret sprang ut?
Jag är jätteglad att du kom på Isabellas student..
Jag smsade dig häromdagen.. det kan jag fortfarande göra, men jag får inget svar...
Jag kommer att fortsätta älta detta om och om igen - livet är så jävla orättvist!
Annelie lider inte, hon har inte ont av detta - jag tänker på Stoffe, jag tänker på Lisa & Tommy och på Marie.
Det är vi som saknas henne det är synd om, vi får inte höra hennes skratt igen, hennes roliga undanflykter och förklaringar till allt och jag kommer inte att få höra hennes bannor när hon ser att jag glömt skriva sista e:et på hennes namn.
Det tar tid att bearbeta sorg. Jag sörjer fortfarande min farmor som gick bort för 18 år sen. Saknaden kommer alltid att finnas där, saknaden att inte kunna ringa och berätta saker..
Det bär mig emot att skriva orden - de får komma efter begravningen - nu gråter jag bara.
Jag har bra kontakt med alla i min släkt, några mer och andra mindre.. det har blivit lite mindre av att vi träffas sen vi flyttade men det finns ju andra sätt att hålla kontakten på.
Annelie var min kusin - vi har haft mycket roligt ihopa trots åldersskillnaden på 14 år. Jag och många kan ju t.ex aldrig glömma när M simmade på motorhuven när du fyllde 20, och på söndag skulle du fyllt 30..
Vi pratade ofta om barn när vi hade våra långa samtal - du skulle skaffa ett helt fotbollslag, eller i alla fall tills du fick en pojke.. ni fick 2 små söta flickor. Ni renoverar och bygger till Ert hus - du fick aldrig se det helt färdigt.
Det är så ofattbart, t.om när jag pratade med Stoffe imorse så trodde jag att han sa ett otroligt dumt skämt - att du inte finns bland oss längre - skämtar han, varför säger han så? Sen grät han och då förstod jag, men ändå inte.. det gick väl upp för mig när jag såg det på Sydsvenskan och Aftonbladet att det verkligen var sant.
Ödet ville det här - varför?
Varför skulle just DU köra där när rådjuret sprang ut?
Jag är jätteglad att du kom på Isabellas student..
Jag smsade dig häromdagen.. det kan jag fortfarande göra, men jag får inget svar...
Jag kommer att fortsätta älta detta om och om igen - livet är så jävla orättvist!
Annelie lider inte, hon har inte ont av detta - jag tänker på Stoffe, jag tänker på Lisa & Tommy och på Marie.
Det är vi som saknas henne det är synd om, vi får inte höra hennes skratt igen, hennes roliga undanflykter och förklaringar till allt och jag kommer inte att få höra hennes bannor när hon ser att jag glömt skriva sista e:et på hennes namn.
Det tar tid att bearbeta sorg. Jag sörjer fortfarande min farmor som gick bort för 18 år sen. Saknaden kommer alltid att finnas där, saknaden att inte kunna ringa och berätta saker..
Det bär mig emot att skriva orden - de får komma efter begravningen - nu gråter jag bara.
Kommentarer
Postat av: bottan
Du kommer aldrig att komma över det, men du lär dig leva med det. Det bleknar och det gör dig MYCKET mer uppmärksam på att du ska glädjas åt det du har och de du har. Fina minnen kommer aldrig att försvinna, hon kommer att finnas hos dig alltid, precis som hon var. Det är jätte jobbigt, men livet går vidare och du har så otroligt mycket att vara glad och tacksam. Nu ska vi ha en mysig helg tillsammans och döda några hjärnceller till, sen tar vi de sista den 29e. Puss och kram vännen
Trackback
