Först bokar man tid och tar en tid minst en månad framöver, helst två månader - Åh så duktig jag är - skulle i och för sig gjort det för ett år sen.. Och så går dessa två månader så himla snabbt och plötsligt är dagen där då all oro, nervositet och rädsla samlas i en stor boll i magen som gör att man nästan blir sjuk. Nervsjuk!!

Det är aldrig trevligt att gå till en gynekolog, det är nästan så jag hellre går till tandläkaren än sätter mig i den jäkla stolen, men men. När jag var liten ville jag vara en pojke, och inför ett gynbesök önskar jag nästan att jag var man, men då hade jag ju varit bög så det vill jag nog inte ändå.

Glädjande nog är det sista gången - inget vemod kramar mig runt hjärtat, bara lättnad över att det inte kommer att ske igen.

Så var det plötsligt över, ingen svimningsattack i sikte och jag körde hem. Fyyyy bubblan vad det blev synd om mig - inte ens 3 ipren hjälpte mot smärtan.

Smärta har en övergång, det är bara att bita ihop och tänka på dunkuddar på en svensk sommaräng.