Läste just Bodils blogg som handlade om enerverande väntan vid bensinpumpen, vilket får i alla fall mina stresshormoner att gå igång.. Det finns ju inget värre än att välja fel kö på Willys eller långa bilköer, men när det är uppenbart sega människor som piffar till frisyren istället för att flytta sig så andra kan få komma till, är jag inte rädd för att använda tutan som hjälpmedel. Jag skulle mycket väl kunna gå av bilen och skälla ut vederbörande också, men det går fortare med tutan..

Just när jag läste hennes svar på min kommentar så fick jag en liten pop-up..
Det handlade just om att dra till sig uppmärksamhet, och i detta fallet handlade det om att skämmas. Jag skäms inte ofta för någon utförd handling, men däremot kan jag ibland tycka att det blir pinsamt.

När jag var gravid med Josefine var vi på semester på Öland, hett o jäkligt var det och som gravid svettas man ju ganska ymnigt mest hela tiden. Vi skulle in till stan och shoppa en dag och både syrran och vi körde runt länge och väl och letade efter parkeringsplatser. Plötsligt såg jag en längre bort så jag for ur bilen och ställde mig  på platsen så länge så kunde M snirkla sig dit med tiden.. Precis när M ska köra in i rutan kommer en kvinna och kör in framför M och då stod jag precis sidan om. Arg som ett bi gick jag fram till kvinnan och skällde ut henne så bilrutorna skallrade. Hon blev så rädd så hon körde därifrån.. och M fick sin parkeringsplats.

När jag tänker på detta 20 år efteråt så skäms jag - hur kunde jag bara få för mig att vi hade rätt till den parkeringsplatsen mer än vad hon hade? Ja, jag får väl skylla på de stinna gravidhormonerna, eller nåt.
Om hon blev rädd eller var bara snäll vet jag inte, men hade det varit jag som kört in i den parkeringsplatsen så hade jag nog inte kört därifrån - jag hade gått därifrån och lämnat bilen i rutan..

Har ni skämts för något?
Berätta för mig, snälla - jag vill inte vara ensam